I början av oktober började vår resa hem mot Frankrike. Det stora var att vårt äldsta barnbarn Olle följde med oss! Vi hade sett fram emot detta länge. Vi startade på lördagsmorgonen och tog oss till Båstad för att träffa lille hunden Felix, bror till Findus och Folke. Det blev ett glatt möte där de tre bröderna tog sig runt i racerfart över golfbanan medan vi fick en gofika med Felix husse och matte. Inga golfare blev lyckligtvis varken knäade eller av med bollen. Medan vi satt och fikade fick vi uppleva något fantastiskt; plog på plog av tranor flög över oss. De var på väg söder ut, precis som vi, mot värmen.

Vi fortsatte sedan resan och spenderade första natten i Heiligenhafen. Det var en mycket bra ställplats för oss som rullar omkring i våra husbilar/plåtisar. Och efter en god natts sömn styrde vi mot Frankrike.

Som det sig bör, lite ”stau” på autobahn genom Tyskland. Men det sinkade oss inte allt för mycket.

Stoppet som vi såg framemot var Mont-Saint-Michel, efterlängtat både av Olle och oss. Mont-Saint-Michel ligger på en granitklippa ute i havet mellan Normandie och Bretagne. År 708 uppfördes ett kapell på ön och år 966 bosatte sig några Benediktinermunkar där som byggde vidare på kapellet till en kyrka. Men under 1200–talet byggdes kyrkan ut ordentligt i gotisk stil, för att under Napoleons tid nästan 500 år senare, brukas som ett fängelse. Det har med andra ord genomgått många faser och förändringar genom åren och är i dag Frankrikes näst mest välbesökta turistmål.

Det var välordnat med parkeringar och bussar som gick fram och åter ut till ön och den var gratis.
Trots att vi åkte ut med en av de första bussarna på förmiddagen kunde vi snabbt konstatera att vi inte var själva. Men vi hann med en hel del ändå innan trängseln blev för stor.

Olle och jag gjorde en rundtur i staden och sen tog vi en tur på stranden nedanför.

När vi var klara med Mont-Saint-Michel tog vi oss vidare söderöver till Mimizan på Atlantkusten. Där väntade våra vänner Hans och Stephan med Dante och Bertil.

Här tog vi ett bad i Atlanten! Vi förväntade oss ett kallt dopp men ack vad vi bedrog oss. Här låg vi i länge och väl. Lasse och jag löste av varandra eftersom Olle var som en fisk i vattnet. Jag fick russinfingrar.

l Mimizan hittade vi, något oväntat, ett Harry Potter-museum med en liten affär.

När vi var färdiga med Atlantkusten rullade vi ner mot Toulouse för att hämta upp Johanna på flygplatsen. Därifrån åkte vi hem till lilla Mézeilles och umgicks en långhelg innan Johanna och Olle reste hem till Sverige. Det var underbara dagar!